Dygd är ett drag som kännetecknar god moral. Det är en benägenhet att agera väl, att känna sig lämplig och att välja klokt. De klassiska dygderna inkluderar mod, rättvisa, måttfullhet och visdom. De kristna dygderna inkluderar tro, hopp och kärlek. Aristoteles hävdade att dygd är en medelväg mellan två ytterligheter, förvärvad genom vana. Man blir modig genom att utföra modiga handlingar. Man blir ärlig genom att tala sanning. Dygd är inte bara att veta vad som är rätt. Det är att vara den typ av person som gör det. Det är därför Aristoteles betonade utbildning och övning. Dygd är inlärd, inte medfödd.

Dygdetik är ett etiskt tillvägagångssätt som fokuserar på karaktär snarare än regler eller konsekvenser. Det frågar vilken typ av person jag borde vara, inte bara vad jag borde göra. Tillvägagångssättet har rötter i Aristoteles, Konfucius och stoikerna. Det återupplivades under 1900-talet av filosofer som Elizabeth Anscombe, Philippa Foot och Alasdair MacIntyre. Dygdetik har tillämpats inom medicin, näringsliv, juridik och utbildning. Det betonar praktisk visdom, förmågan att urskilja vad som är rätt i specifika situationer. Kritiker menar att dygdetik är vag, att den inte säger åt oss vad vi ska göra i dilemman. Försvarare svarar att den ger en rikare bild av moraliskt liv än regelbaserade eller konsekvensbaserade teorier. Dygd är inte bara en uppsättning egenskaper. Det är ett sätt att leva.

Klassiska dygder

• Mod. Att möta rädsla och fara på lämpligt sätt.
• Rättvisa. Att ge varje person sin rättmätiga rätt.
• Nyttighet. Måttlighet i begär och handling.
• Visdom. Att veta hur man agerar väl.

Dygd är inte detsamma som oskuld. Oskuld är brist på erfarenhet. Dygd odlas genom erfarenhet och övning.