Förnuft är förmågan till logiskt och sammanhängande tänkande. Det är det som gör att vi kan dra slutsatser, lösa problem och göra bedömningar. Det är inte samma sak som intelligens, som är förmågan att lära sig och tillämpa kunskap. Det är inte samma sak som rationalitet, som är egenskapen att vara resonlig. Förnuft är en förmåga, en process och en norm. Det är den förmåga vi använder när vi tänker. Det är processen att dra slutsatser utifrån premisser. Det är normen som talar om för oss vilka slutsatser som är berättigade. Filosofer har debatterat om förnuft är universellt eller kulturellt format, om det är rent formellt eller känslomässigt påverkat, och om det är detsamma hos alla människor.

Kant menade att förnuftet är källan till moral och grunden för kunskap. Hume menade att förnuftet är passionernas slav, att det kan tala om för oss hur vi ska uppnå våra mål men inte vilka mål vi ska sträva efter. Under 1900-talet ifrågasatte kritiska teoretiker upplysningstidens tro på förnuftet och pekade på dess användning för dominans och exploatering. Kognitionsvetare har visat att mänskligt resonemang ofta är partiskt och känslomässigt. Men förnuftet är fortfarande centralt för filosofi, vetenskap och juridik. Det är det vi vädjar till när vi ber om bevis, när vi prövar argument, när vi försöker övertyga. Förnuftet är inte ofelbart. Men det är det bästa verktyget vi har.

Typer av anledning

• Deduktiv. Drar nödvändiga slutsatser från premisser.
• Induktiv. Generalisera från observationer.
• Praktiskt. Resonemang om vad man ska göra.
• Teoretiskt. Resonemang om vad som är sant.

Förnuft är inte detsamma som logik. Logik är det formella studiet av giltigt resonemang. Förnuft är den bredare förmåga som logik studerar.