Poststrukturalism är en rörelse som kritiserar strukturalismen och betonar betydelsens instabilitet. Strukturalister trodde att språk har en stabil underliggande struktur. Poststrukturalister höll inte med. De menade att betydelse aldrig är fixerad. Den förändras med sammanhanget. Den beror på läsaren. Den är alltid uppskjuten. Det finns ingen slutgiltig betydelse.

Rörelsen uppstod i Frankrike på 1960- och 1970-talen. Nyckelpersoner inkluderar Jacques Derrida, Michel Foucault och Julia Kristeva. De utmanade idén om ett stabilt jag, en stabil sanning och en stabil text. De menade att makt formar kunskap. De menade att binära motsättningar är instabila. De menade att författaren inte är auktoriteten på mening.

Poststrukturalistiska teman

• Betydelsen är instabil och uppskjuten.
• Makt formar kunskap och diskurs.
• Jaget är fragmenterat, inte enat.
• Binära oppositioner är hierarkiska och instabila.
• Författaren är död; läsaren skapar mening.

Poststrukturalismen påverkade litteraturkritik, filosofi, historia och kulturstudier. Den är kontroversiell. Kritiker säger att den förnekar sanning och objektivitet. De säger att den är relativistisk. De säger att den är obskyr. Försvarare säger att den är befriande. Den öppnar texter för flera läsningar. Den utmanar auktoritet. Den ger röst åt de marginaliserade. Den avslöjar dolda antaganden. Poststrukturalismen är inte en enda teori. Det är en familj av tillvägagångssätt. Den delar en misstanke om stora berättelser och fasta betydelser. Den är svår att definiera. Det är passande. En rörelse som förnekar fast mening motstår en fast definition. Det är ett sätt att läsa, inte en doktrin. Den frågar: vad är uteslutet? Vad är undertryckt? Vad antas? De frågorna är fortfarande värda att ställa.