Facklitteratur är prosa som bygger på fakta, verkliga händelser och verkliga människor. Den omfattar historia, biografi, memoarer, essäer, journalistik och många former av argumentation och förklaringar.

Till skillnad från skönlitteratur gör facklitteratur anspråk på ett sanningsvärde som kan kontrolleras mot bevis. Det påståendet utesluter inte tolkning, urval eller litterärt hantverk; den bästa facklitteraturen formas med lika mycket omsorg som vilken roman som helst. Författaren av facklitteratur är ansvarig för vad som hände, men måste ändå bestämma vilka fakta som är viktiga, hur de ska ordnas och vad de betyder. Gränser mot skönlitteratur suddas ibland ut genom tekniker för scenografi och rekonstruerad dialog, men den styrande avsikten förblir saklig.

Facklitteratur tjänar information, övertalning och bevarande av erfarenhet. Läsare vänder sig till den för kunskap, för argument och för att få en inblick i liv och händelser som faktiskt inträffade. Standarder för noggrannhet och rättvisa tillämpas på ett sätt som de inte gör i skönlitteratur, vilket är anledningen till att brott mot dessa standarder får särskild kritik.

Skrivande som erbjuder sig som en rapport om det verkliga snarare än som en uppfinning är facklitteratur.