Hamartia är det fel eller den bräcklighet som leder en tragisk hjälte till katastrof. Aristoteles använde termen i Poetics för att beskriva orsaken till hjältens omvända öde.

Ordet översätts ofta till "tragisk brist", men det kan också betyda ett specifikt misstag i bedömningen snarare än en ständigt återkommande karaktärsdefekt. Oidipus beslutsamma strävan efter sanningen, Macbeths ambition och Lears felbedömning av sina döttrar fungerar alla som hamartia. Hjälten är inte bara ond; felet uppstår från en egenskap som annars skulle kunna vara beundransvärd eller från ett ögonblick av blindhet. Eftersom publiken kan se misstaget och dess konsekvenser väcker fallet medlidande och rädsla.

Senare kritiker har debatterat hur moraliserat konceptet bör vara. Vissa betonar hjältens ansvar; andra betonar ödets eller omständigheternas roll. I båda fallen förblir hamartia ett användbart namn för den punkt där en tragedi vänder – den punkt där huvudpersonens handling eller natur blir motorn i deras eget undergång.

Det felsteg eller den svaghet som skickar en ädel figur mot katastrof är hamartia.