Designtänkande är ett människocentrerat tillvägagångssätt för att lösa problem. Det börjar med empati för de människor som ska använda lösningen. Det går igenom definierade steg: empati, definition, idégenerering, prototyputveckling och testning. Processen är iterativ. Prototyper avslöjar vad som fungerar och vad som inte fungerar. Teamet går tillbaka till tidigare steg allt eftersom de lär sig. Målet är inte en perfekt lösning på första försöket. Det är en lösning som passar verkliga behov, upptäckt genom experiment.

Tillvägagångssättet kom från IDEO och Stanfords d.school. Det spred sig bortom produktdesign till näringsliv, utbildning, sjukvård och myndigheter. Det som lockar team är strukturen. Det ger dem ett gemensamt språk för att hantera tvetydiga problem. Det uppmuntrar till divergent tänkande före konvergent tänkande. Generera många alternativ innan man väljer ett. Det värdesätter också prototypframtagning. En grov prototyp på en dag lär ut mer än en månads debatt. Designtänkande har kritik. Vissa säger att det förenklar komplexa problem. Andra säger att det bara är god designpraxis med ett nytt namn. Båda kritikerna har meriter. Processen är inte magi. Den fungerar när teamet har kompetensen att genomföra och befogenheten att agera utifrån det de lär sig. Den misslyckas när den blir en checkboxövning. Metoden är bara så bra som de människor som använder den.

Designtänkande faser

• Empatisera – förstå användarens upplevelse
• Definiera – formulera problemet tydligt
• Idéutveckla – generera många möjliga lösningar
• Prototyp — bygg grova versioner för testning
• Testa – lär dig av riktiga användare och iterera

Designtänkande är en process, inte en destination. Lärandet sker i loopar.