Bildfrekvens är antalet bildrutor som tas eller visas per sekund. Det mäts i bildrutor per sekund, eller fps. Standarden för ljudfilm är 24 fps. TV använder 25 fps i Europa och 30 fps i USA. Vissa filmskapare använder högre hastigheter, som 48 fps eller 120 fps, för jämnare rörelse. Andra använder lägre hastigheter, som 12 fps, för ett ryckigt, animerat utseende. Bildfrekvensen påverkar hur rörelse uppfattas.

Valet av bildfrekvens är ett kreativt och tekniskt beslut. 24 fps är standarden för film eftersom det ser filmiskt ut. Den har en lätt rörelseoskärpa som känns naturlig. 30 fps ser mer ut som tv eller video. 60 fps ser hyperrealistiskt ut, nästan som ett videospel. 120 fps används för slowmotion-effekter. Höga bildfrekvenser kan få actionscener att se jämnare ut, men de kan också få kulisser och kostymer att se artificiella ut. Peter Jackson filmade The Hobbit i 48 fps, och responsen var blandad. Vissa tittare älskade skärpan. Andra tyckte att den var distraherande.

Bildfrekvensen påverkar också filmens hastighet. Om du filmar med 24 fps och projicerar med 48 fps, ser handlingen ut att vara långsam. Om du filmar med 48 fps och projicerar med 24 fps, ser handlingen ut att vara snabb. Det är så slowmotion och fast motion skapas. Bildfrekvensen är ett verktyg för att manipulera tid.

Bildfrekvensen är inte bara en teknisk miljö. Den är en del av filmens visuella språk. Den formar hur publiken upplever rörelse, tid och verklighet.