Natrium exploderar i vatten. Klor är en giftig gas. Kombinera dem så får du bordssalt, en stabil kristall som du strör på pommes frites. Skillnaden är en jonbindning, den elektrostatiska attraktionen mellan motsatt laddade joner. Natrium donerar en elektron till klor. Natrium blir en positiv katjon. Klor blir en negativ anjon. Motsatser attraheras och gittret håller ihop.

Jonbindningar bildas mellan metaller och icke-metaller, vanligtvis när skillnaden i elektronegativitet är stor. Metallen förlorar elektroner lätt. Icke-metallen tar ivrigt till sig dem. De resulterande jonerna arrangerar sig i ett upprepande tredimensionellt gitter, inte i diskreta par. Varje katjon är omgiven av anjoner och varje anjon av katjoner. Gitterenergin, den energi som frigörs när jonerna sammanförs, avgör hur stark bindningen är.

Egenskaper följer av strukturen. Joniska föreningar har höga smält- och kokpunkter eftersom gittret är starkt. De är hårda och spröda eftersom förskjutning av lagren bringar liknande laddningar samman, vilket orsakar repulsion och brott. De löses upp i vatten, där det polära lösningsmedlet drar isär jonerna. Och de leder elektricitet när de är smälta eller upplösta, eftersom jonerna kan röra sig fritt.