En ockultation inträffar när en himlakropp passerar framför en annan och döljer den. Ordet kommer från latinets occultare, som betyder att gömma sig. Det har samma geometri som en solförmörkelse, men termen är vanligtvis reserverad för händelser som involverar stjärnor, asteroider eller planeter snarare än solen.

Ockultationer är vetenskapligt användbara. När en asteroid passerar framför en stjärna kan astronomer ta tid på stjärnans försvinnande från flera platser. Försvinnandets varaktighet avslöjar asteroidens storlek och form. Om asteroiden har en måne kan månen också dölja stjärnan och avslöja dess existens. Det är så många små kroppar som har mätts.

Planetära ockultationer är också värdefulla. När Pluto döljer en stjärna avslöjar hur stjärnljuset dimmar och ljusnar strukturen i Plutos atmosfär. När ett ringsystem döljer en stjärna visar dimmningsmönstret ringarnas densitet och mellanrum. Voyager använde denna teknik vid Neptunus och Uranus.

Den mest berömda ockultationen i historien kallades inte en sådan på den tiden. Solförmörkelsen 1919, då månen ockulterade solen, gjorde det möjligt för Arthur Eddington att mäta stjärnljusets avböjning av solens gravitation, vilket bekräftade den allmänna relativitetsteorin.