Ett sakrament är ett synligt tecken på en osynlig nåd. Definitionen är klassisk, men praxisen är äldre än definitionen. Vatten, bröd, vin, olja och handpåläggning blir de vanliga sätten genom vilka kyrkan tror att Gud verkar.

Katolska och ortodoxa traditioner erkänner sju sakrament: dop, konfirmation eller krismation, nattvard, botgöring, sjukas smörjelse, prästvigningar och äktenskap. De flesta protestantiska traditioner behåller två – dop och Herrens måltid – som de riter som tydligt instiftats av Kristus själv. I samtliga fall är det materiella elementet inte magi; det är det utsedda redskapet för ett löfte. Dopvatten symboliserar inte bara rening; det är platsen där rening utlovas och ges. Bröd och vin påminner inte bara; de är gemenskapen i Kristi kropp och blod.

Reformatorerna diskuterade det exakta sättet för Kristi närvaro i nattvarden och om nödvändigheten av vissa riter. Dessa debatter formar fortfarande samfundsgränser. Ändå kvarstår den underliggande övertygelsen över skiljelinjerna: Gud möter människor genom konkreta, gemensamma handlingar snarare än genom rent privata insikter.

Ett sakrament binder därför det andliga till det kroppsliga och individen till gemenskapen. Det är nåd som görs tillgänglig i en form som kan ses, beröras och smakas.