Själen är en persons immateriella essens. I många kulturer är det den del som tänker, känner, väljer och, i de flesta religiösa skildringar, överlever kroppens död.

Grekisk filosofi gav den västerländska traditionen dess klassiska vokabulär. Platon behandlade själen som odödlig och preexisterande, tillfälligt inrymd i en kropp. Aristoteles såg den som den levande kroppens form, oskiljaktig från den i detta liv. Det bibliska språket är mindre dualistiskt; det hebreiska nephesh och det grekiska psyket betyder ofta hela den levande personen snarare än en avskiljbar enhet. Ändå talar båda testamentena om ett liv som fortsätter bortom graven, och kristen teologi syntetiserade så småningom bibliskt hopp med filosofiska kategorier.

Inom hinduiskt och buddhistiskt tänkande är det parallella konceptet atman eller det kontinuum av medvetande som migrerar genom återfödelser. Vissa moderna materialister förnekar själen helt och hållet och reducerar sinnet till hjärnfunktion. Andra försvarar en icke-reduktiv syn där medvetandet inte helt kan förklaras enbart av fysiska processer.

Oavsett metafysisk status betecknar ordet fortfarande den mänskliga livets djupdimension – det jag som kan förloras eller återfinnas, tyngas ner eller befrias. När någon talar om en själ i ångest eller en själ i frid, fortsätter språket att bära tyngd.