Asketism är sträng självdisciplin och avhållsamhet för andliga ändamål. Det är utövandet av att förneka sig själv för ett högre måls skull. Det finns i många religioner. Munkar fastar. Eremiter drar sig undan. Yogier uthärdar. Asketer avstår från njutning. De avstår från bekvämlighet. De avstår från världen. De söker renhet. De söker upplysning. De söker förening med Gud.

Asketism har en lång historia. Ökenfäderna flydde till vildmarken under 200-talet. De fastade, bad och bekämpade frestelser. Antonius av Egypten är den mest kände. Han bodde i en grav, sedan en fästning, sedan ett berg. Han åt bröd och salt. Han sov på marken. Han bad ständigt. Hans liv inspirerade tusentals. Monastismen växte ur hans exempel. Benedictus skrev en regel om måttlighet. Franciskus omfamnade fattigdom. Den asketiska traditionen fortsätter.

Asketiska metoder

• Fasta: att avstå från mat.
• Celibat: att avstå från sex.
• Fattigdom: att avstå från ägodelar.
• Tystnad: att avstå från att tala.
• Vaka: att hålla sig vaken för bön.

Asketism är inte för alla. Det kan vara farligt. Det kan leda till högmod. Det kan leda till förtvivlan. Det kan skada kroppen. Det kan skada sinnet. Kyrkan har alltid varnat för ytterligheter. Målet är inte att straffa kroppen. Målet är att befria anden. Målet är att bemästra passionerna. Målet är att älska Gud mer. Asketism är ett verktyg. Det är inte ett mål. Det är ett medel. Det är ett sätt att säga: Gud är viktigare än tröst. Gud är viktigare än njutning. Gud är viktigare än livet självt. Det är det asketiska vittnet. Det är ett radikalt vittnesbörd. Det är ett nödvändigt vittnesbörd. I en värld av överflöd säger asketen: tillräckligt. I en värld av buller säger asketen: tystnad. I en värld av jag säger asketen: Gud. Det är budskapet. Det är utmaningen. Det är asketism.