Tripitaka är den traditionella buddhistiska kanonen. Namnet betyder "tre korgar", vilket syftar på de tre samlingar i vilka lärorna organiserades: Vinaya Pitaka för klosterdisciplin, Sutta Pitaka för diskurser och Abhidhamma Pitaka för systematisk filosofisk analys.

Olika buddhistiska skolor bevarade olika versioner. Palikanon av Theravadatraditionen är den mest kompletta tidiga samlingen som fortfarande finns bevarad. Mahayanatraditionerna lade till ett stort antal sutror som de betraktade som Buddhas högre lära, samtidigt som de fortsatte att vörda det tidigare materialet. De kinesiska och tibetanska kanonerna är omfattande samlingar som inkluderar översättningar från flera indiska språk samt originalverk.

Recitation och memorering var de ursprungliga sätten att bevara texterna; skrift kom senare. Det första konciliet efter Buddhas död sägs ha etablerat kärnan i den muntliga traditionen. Under århundraden kommenterades, debatterades och användes texterna som grund för praktik. För munkar förblir Vinaya livets regel; för alla buddhister ger suttorna vägen till etiskt uppförande, meditation och visdom.

Att studera Tripitaka är att stöta på den tidigaste bevarade uppteckningen av vad Buddha lärde ut och hur samhället ordnade sitt liv kring dessa läror.