ISO är ett mått på kamerasensorns ljuskänslighet. Det är en översättning från film, där ISO syftade på filmens känslighet. I digitalkameror är ISO en förstärkning av sensorns signal. Ett lågt ISO, som 100 eller 200, ger den renaste bilden med minst brus. Ett högt ISO, som 3200 eller 6400, möjliggör fotografering i svagt ljus men introducerar brus, som framträder som kornighet eller fläckar. Förhållandet är en avvägning. Högre ISO betyder mer brus. Lägre ISO betyder mindre brus men kräver mer ljus.

ISO är en av de tre variablerna i exponeringstriangeln, tillsammans med bländare och slutartid. Att höja ISO-talet möjliggör en kortare slutartid eller en smalare bländare, vilket är användbart i svagt ljus eller när du behöver mer skärpedjup. Men att höja ISO-talet minskar också det dynamiska omfånget och färgnoggrannheten. Moderna sensorer har förbättrat prestandan vid höga ISO-tal dramatiskt. En kamera som var brusig vid ISO 1600 för tio år sedan kan vara ren vid ISO 6400 idag. Ändå finns det inget substitut för ljus. En bild med lågt ISO-tal är nästan alltid bättre än en bild med högt ISO-tal, om ljuset tillåter.

ISO-inställningar

• Låg. 100 till 400, renaste bilden.
• Medium. 800 till 1600, måttligt brus.
• Hög. 3200 till 6400, märkbart brus.
• Mycket hög. 12800 och uppåt, betydande brus och detaljförlust.

ISO är inte samma sak som exponering. Att ändra ISO ändrar bildens ljusstyrka, men det ändrar inte mängden ljus som når sensorn.