Plötsliga, återkommande utbrott av överdriven neuronal aktivitet producerar de anfall som definierar epilepsi. Urladdningarna kan förbli lokala eller sprida sig till att omfatta båda hjärnhalvorna, vilket ger symtom som sträcker sig från korta medvetandeförluster till fullständiga konvulsiva episoder.

Orsakerna inkluderar genetiska mutationer som påverkar jonkanaler eller synaptiska proteiner, strukturella lesioner såsom ärr eller tumörer, utvecklingsmissbildningar och förblir i många fall okända. Diagnosen bygger på klinisk historia, EEG och bilddiagnostik för att identifiera anfallstypen och eventuellt underliggande fokus. Behandlingen inleds med antiepileptiska läkemedel som modulerar excitabilitet; när läkemedel misslyckas kan kirurgi, neuromodulering eller dietbehandlingar övervägas.

Epilepsiens inverkan sträcker sig bortom själva anfallen till effekter på humör, kognition och socialt deltagande. Forskning om de grundläggande mekanismerna för anfallsgenerering och om slutna stimuleringssystem fortsätter att utöka behandlingsalternativen.

Noggrann klassificering av anfallstyp är fortfarande utgångspunkten för effektiv hantering.