Allitteration är upprepningen av samma konsonantljud i början av närliggande ord. Det är ett av de äldsta och mest hörbara greppen i engelsk vers och prosa.

Anglosaxisk poesi förlitade sig på allitteration snarare än slutrim som sin huvudsakliga struktureringsprincip. ”Beowulf” är uppbyggd på rader där betonade stavelser delar initialljud. Senare poeter fortsatte att använda greppet för betoning, musikalitet och minnesvärdhet: ”titta lat mot havet” eller ”fåran följdes fritt”. Prosaförfattare använder det mer sparsamt, ofta för rytmisk kraft eller ironisk effekt.

Allitteration drar uppmärksamheten till de ord den länkar samman och kan binda en fras till en enda minnesvärd enhet. Överanvänd blir den distraherande eller komisk. När den hanteras med återhållsamhet förblir den en subtil källa till njutning och sammanhang i både poesi och förhöjd prosa. Relaterade begrepp inkluderar assonans (upprepning av vokalljud) och konsonans (upprepning av konsonantljud inom eller i slutet av ord).

När på varandra följande betonade stavelser inleds med samma konsonant är allitteration verksam.