Skalbarhet är en blockkedjas förmåga att hantera fler transaktioner i takt med att efterfrågan ökar. Bitcoin bearbetar cirka 7 transaktioner per sekund. Ethereum hanterar cirka 15. Visa bearbetar tiotusentals. Det gapet är skalbarhetsproblemet. När en kedja blir upptagen stiger avgifterna och användarna väntar. Om kedjan inte kan skalas kan den inte fungera som ett betalningsnätverk för världen. Den blir ett avvecklingslager för de rika.

Lösningar kan delas in i två kategorier. Skalning på lager 1 ändrar basprotokollet: större block, sharding eller snabbare konsensus. Skalning på lager 2 bygger ovanpå: rollups, sidokedjor och tillståndskanaler. Varje metod har avvägningar. Större block ökar genomströmningen men gör det svårare att köra en nod, vilket skadar decentraliseringen. Sharding delar upp kedjan i bitar, vilket ökar komplexiteten och ger nya säkerhetsantaganden. Rollups flyttar exekveringen utanför kedjan och stabiliseras på kedjan, vilket bevarar baslagrets säkerhet men kräver bryggor. Skalbarhetstrilemmat säger att du kan optimera för två av tre: skalbarhet, säkerhet och decentralisering. Varje designval väljer ett hörn.

Skalbarhetsmetoder

• Större block – mer genomströmning, färre noder
• Sharding — parallell bearbetning, komplex samordning
• Rollups — exekvering utanför kedjan, avveckling på kedjan
• Sidokedjor — oberoende kedjor med egen konsensus

Ingen blockkedja kan skalas oändligt. Frågan är vart flaskhalsarna befinner sig och vem som bär kostnaden.