Kromatografi separerar blandningar. Den bygger på skillnader i hur komponenterna fördelar sig mellan en stationär fas och en mobil fas. Den stationära fasen är ett fast ämne eller en vätska belagd med ett fast ämne. Den mobila fasen är en vätska eller gas som transporterar blandningen genom den stationära fasen. Komponenter som interagerar starkare med den stationära fasen rör sig långsamt. Komponenter som interagerar mer med den mobila fasen rör sig snabbt. Resultatet är separation.

Tekniken finns i många former. Papperskromatografi använder papper som stationär fas. Tunnskiktskromatografi använder ett tunt lager kiseldioxid eller aluminiumoxid på en platta. Gaskromatografi använder en gas som mobil fas och en vätska eller ett fast ämne som stationär fas. Vätskekromatografi använder en flytande mobil fas och en fast stationär fas. Högpresterande vätskekromatografi använder högt tryck och små partiklar för bättre upplösning. Varje form har sina tillämpningar.

Kromatografi används inom kemi, biologi, medicin och industri. Den renar läkemedel, separerar proteiner, analyserar föroreningar, testar idrottare för doping och identifierar ämnen i forensiska prover. Det är en av de mest mångsidiga separationsteknikerna som finns tillgängliga.

Principen utvecklades av Mikhail Tsvet år 1901, när han separerade växtpigment på en kolonn av kalciumkarbonat. Pigmenten separerades i färgade band, vilket gav tekniken dess namn: chroma betyder färg, grafein betyder att skriva.