Fotometri är mätning av ljusintensiteten från himlakroppar. Det är en av de äldsta teknikerna inom astronomin. Redan före teleskop uppskattade astronomer stjärnornas ljusstyrka med hjälp av ögat. Idag använder fotometri känsliga detektorer och filter för att mäta ljus med extraordinär precision.

Tekniken är i princip enkel. Rikta ett teleskop mot ett objekt. Mät hur mycket ljus som når detektorn. Jämför det med en vanlig stjärna med känd ljusstyrka. Upprepa genom olika filter för att få ett ljusstyrkespektrum över våglängder. Resultatet är en uppsättning magnituder eller flöden som beskriver objektets färg och energiutgivning.

Fotometri används för många ändamål. Den spårar variabla stjärnor, mäter ljuskurvorna hos supernovor, detekterar transiterande exoplaneter och övervakar ljusstyrkan hos kvasarer. Den används också för att klassificera stjärnor efter deras färg, som korrelerar med temperaturen. Sloan Digital Sky Survey och Kepler-uppdraget är exempel på stora fotometriska kartläggningar.

Modern fotometri är automatiserad. Robotteleskop observerar tusentals objekt per natt, och mjukvarupipelines minskar datamängden. Utmaningen är inte längre att samla in fotoner. Det är att förstå floden av data.