Kväve är det näringsämne som växter behöver i störst mängd. Det är en byggsten för proteiner, klorofyll och DNA. En gröda som har brist på kväve blir blekgrön, sedan gul och växer långsamt. En gröda med tillräckligt med kväve är mörk och kraftig.

Atmosfären består av 78 procent kvävgas, men de flesta växter kan inte använda den i den formen. Endast baljväxter, genom sina bakteriella partners, kan binda den direkt. Alla andra är beroende av kväve som redan finns i jorden, av mineralgödsel eller av organiskt material som frigör det långsamt. Haber-Bosch-processen, som utvecklades i Tyskland i början av 1900-talet, möjliggjorde syntetiskt kvävegödselmedel i industriell skala och omformade det globala jordbruket.

Var kvävet kommer ifrån

• Syntetiskt gödselmedel: urea, ammoniumnitrat och andra
• Gödsel och kompost
• Baljväxtväxling och gröngödsling
• Mineralisering av organiskt material i jorden

Kväve är också ett förorenande ämne. Nitrat läcker ut i grundvattnet, lustgas är en potent växthusgas och avrinning underblåser algblomning. Att matcha utbudet med grödornas efterfrågan är den centrala utmaningen för näringshantering.