Proportionell styrning producerar en utsignal som är proportionell mot felet. Om felet fördubblas, fördubblas utsignalen. Om felet är litet, är utsignalen liten. Styrenheten trycker hårdare när den är långt från målet och lättar på när den kommer närmare. Det är den enklaste och mest intuitiva styråtgärden.

Den proportionella förstärkningen, Kp, avgör hur aggressivt regulatorn reagerar. Hög förstärkning innebär snabb respons men risk för oscillation. Låg förstärkning innebär stabil men trög respons. Regulatorns utsignal är Kp gånger felet. Det är allt. Matematiken är trivial. Inställningen är det inte.

Proportionellt kontrollbeteende

• Snabb respons på stora fel.
• Steady-state-fel under konstant belastning.
• Oscillation om förstärkningen är för hög.
• Trög respons om förstärkningen är för låg.
• Ofta kombinerade med integral- och derivattermer.

Steady-state-felet är den största svagheten. Om systemet behöver en konstant utsignal för att hålla positionen mot gravitation eller friktion, måste den proportionella termen ha ett fel som inte skiljer sig från noll för att producera den utsignalen. Det betyder att systemet stabiliseras under börvärdet. Att lägga till integralverkan eliminerar felet. Att lägga till derivatverkan minskar oscillationen. De flesta verkliga styrenheter använder alla tre termerna. Men proportionell styrning ensam är tillräckligt för vissa tillämpningar. En enkel linjeföljande robot kan använda proportionell styrning för att styra. Ju längre den driver från linjen, desto hårdare vänder den tillbaka. Det fungerar eftersom roboten alltid rör sig och felet stabiliseras aldrig. Proportionell styrning är grunden. Allt annat bygger på den.