Om det lämnas åt sig självt kan det mänskliga sinnet spekulera om Gud men inte göra anspråk på säker kunskap. Uppenbarelse är påståendet att Gud inte har låtit mänskligheten gissa. Det är Guds egen handling att göra sig känd.

I de bibliska traditionerna sker uppenbarelse i historien och i ord. Gud talar till Abraham, befriar Israel från Egypten, tilltalar profeterna och, enligt kristen tro, blir han inkarnerad i Jesus. Skriften betraktas som den skriftliga depositionen för detta talande. Allmän uppenbarelse – vittnesbördet om skapelsen och samvetet – skiljer sig från särskild uppenbarelse, den mer specifika uppenbarelsen som ges genom Israel och kyrkan. Boken som avslutar Nya testamentet kallas i sig Uppenbarelseboken, en apokalyptisk avslöjning av tidsålderns slut.

Teologin har länge debatterat hur uppenbarelse tas emot. Vissa betonar propositionellt innehåll – sanningar som kan sägas och tros på. Andra betonar personligt möte – Guds självuppenbarelse som förvandlar mottagaren. De flesta klassiska berättelser håller båda samman: Gud uppenbarar både fakta om sig själv och sin egen närvaro. Processen är inte uttömd i det förflutna; Anden fortsätter att belysa det skrivna ordet och vägleda gemenskapen.

Utan någon form av uppenbarelse riskerar religiöst språk att bli ren projektion. Med det initieras samtalet från den andra sidan.