Decrescendo betyder att gradvis bli tystare. Det är motsatsen till crescendo. Utövaren börjar på en volym och minskar gradvis den. Förändringen är mjuk, inte plötslig. Det skrivs i partituret som ordet decrescendo eller som en hårnålssymbol som pekar åt vänster. Diminuendo betyder samma sak.

Kompositörer använder decrescendo för att skapa spänning, tona ut en fras eller avsluta ett avsnitt mjukt. En vaggvisa kan decrescendo till en viskning. En symfoni kan decrescendo före ett plötsligt fortissimo. Effekten är dramatisk. Lyssnaren lutar sig in. Tystnaden mellan noterna blir lika viktig som noterna själva.

Dynamiska markeringar

• Pianissimo: mycket mjukt.
• Piano: mjukt.
• Mezzopiano: måttligt mjukt.
• Mezzo-forte: måttligt högljudd.
• Forte: högljudd.
• Fortissimo: väldigt högljudd.
• Decrescendo: gradvis mjukare.
• Crescendo: gradvis högre.

Decrescendo handlar om kontroll. Det är lätt att bli högre. Vem som helst kan slå hårdare. Att bli tystare samtidigt som tonkvaliteten bibehålls är svårt. En sångare måste stödja andningen samtidigt som den minskar volymen. En violinist måste sakta ner stråken samtidigt som tonhöjden jämnt hålls. En blåsare måste minska lufttrycket utan att förlora tonen. Decrescendon avslöjar musikerns skicklighet. Det är ett test av finess. Inom orkestermusik formar dirigenten decrescendot med vänster hand. Musikerna tittar och följer. Resultatet är en enhetlig övertoning. Det är ett av de mest uttrycksfulla verktygen i musik. Det skapar förväntan. Det skapar befrielse. Det skapar tystnad.