En dramatisk monolog är en dikt där en enskild talare tilltalar en tyst lyssnare och avslöjar karaktär och situation i processen. Talaren är inte poeten utan en påhittad persona.

Robert Browning fulländade formen i dikter som ”Min sista hertiginna” och ”Biskopen beordrar sin grav”. Hertigen av Ferrara avslöjar oavsiktligt, medan han visar ett porträtt, sin svartsjuka och sitt möjliga mord på sin före detta fru. Läsaren pusslar ihop sanningen utifrån vad talaren säger och vad han inte ser hos sig själv. Den tysta åhörarens underförstådda reaktioner formar dramat ytterligare.

Dramatiska monologer kombinerar lyrikens intensitet med dramats karaktärisering. De inbjuder till psykologisk analys och avslöjar ofta självbedrägeri, fåfänga eller moralblindhet. Moderna poeter har fortsatt att anpassa formen för en mängd olika röster och situationer. Det viktigaste kravet är fortfarande en tydlig talare vars ord gör mer än talaren avser.

En enda röst som talar i en specifik situation och, i talarakten, avslöjar mer än den avser – det är den dramatiska monologen.