En strukturell anpassning är en fysisk egenskap hos en organism som hjälper den att överleva. Den är en del av kroppen. Tjock päls, vassa klor, långa halsar och kamouflagefärgning är strukturella anpassningar. De är ärftliga egenskaper. De är inte beteenden. De är anatomi.

Strukturella anpassningar utvecklas över generationer. En giraffs långa hals gör att den når löv som andra växtätare inte kan. En isbjörns vita päls smälter in i snön. En kaktus taggar skyddar den från växtätare och minskar vattenförlusten. Varje funktion löser ett problem. Varje funktion ökar konditionen.

Exempel på strukturella anpassningar

• Kamouflage: färg som smälter in i omgivningen.
• Mimik: att likna en annan art för skydd.
• Vassa klor eller tänder: för att fånga byte.
• Strömlinjeformad kropp: för att röra sig genom vatten eller luft.
• Tjock päls eller späck: för isolering i kalla klimat.

Strukturella anpassningar är resultatet av naturligt urval. Organismer med gynnsamma egenskaper överlever och reproducerar sig. Deras avkomma ärver egenskaperna. Med tiden blir egenskaperna vanligare. Det är evolution. Strukturella anpassningar kan vara subtila. Formen på en fågels näbb avgör vad den kan äta. Darwinfinkar är ett klassiskt exempel. Varje art har en näbb som är anpassad till dess födokälla. Näbbarna är strukturella anpassningar. De är inte inlärda. De är ärvda. Strukturella anpassningar och beteendeanpassningar samverkar. En fågels vingar är strukturella. Migration är beteendemässig. Vingarna möjliggör migration. Beteendet använder vingarna. Tillsammans hjälper de fågeln att överleva. Strukturella anpassningar är kroppens lösningar på miljöns utmaningar. De är skrivna i generna och formas av urval.