Baslinjen är den osynliga linje som tecknen sitter på. De flesta bokstäver vilar på den. Nedåtgående bokstäver som g, j, p, q och y faller under den. Uppåtgående bokstäver som b, d, h, k och l reser sig över x-höjden. Baslinjen förankrar texten. Utan den skulle bokstäverna flyta på olika höjder. Ögat skulle ha svårt att läsa. Typografi är beroende av denna osynliga linje.

Baslinjejustering justerar text över kolumner, bildtexter eller gränssnittselement. När två textblock ligger sida vid sida skapar justeringen av deras baslinjer en ren horisontell relation. Ögat läser över utan att hoppa. Feljusterade baslinjer ser slarviga ut även när tittaren inte kan säga varför. I flerspråkig design spelar baslinjer större roll. Olika skrifttyper har olika baslinjekonventioner. Latin, arabiska, devanagari och kinesiska ligger alla olika i förhållande till baslinjen. Att blanda skrifttyper på en rad kräver noggrann justering. Designern justerar position, storlek och avstånd för att få skrifttyperna att kännas balanserade. Baslinjerutnät utökar konceptet till hela layouter. Varje textelement fästs vid samma underliggande rutnät. Resultatet är en konsekvent vertikal rytm. Läsaren kanske inte märker rutnätet, men de känner av ordningen. Att ta bort det gör att layouten känns lös och oprofessionell. Baslinjen är osynlig. Dess effekter är det inte.

Grundläggande koncept

• Baslinje — linjetecknen sitter på
• X-höjd — höjden på gemener
• Ascender — delen ovanför x-höjden
• Descender — delen under baslinjen
• Baslinjenät — ett ramverk för vertikal rytm

Baslinjen är grunden för läsbar text. Allt annat mäts utifrån den.