Ett tillbehör är ett ämne, såsom sås eller krydda, som tillsätts i mat för smakens skull. Det är inte en huvudingrediens. Det är en sista touch. Ketchup, senap, majonnäs, het sås, sojasås, vinäger och salt är alla tillbehör. De tillsätts vid bordet eller i köket. De förbättrar maten. De definierar den inte. Tillsatsen är tillbehöret. Maten är uttrycket. Tillsatsen är interpunktionen. Den lägger till betoning. Den lägger till nyans. Den lägger till hetta. Den lägger till syra. Den lägger till salt. Den lägger till fett. Den lägger till smak. Tillsatsen är liten. Dess effekt är stor.

Smaksättningar finns i många former. Vissa är flytande, som sojasås och vinäger. Vissa är tjocka, som ketchup och senap. Vissa är torra, som salt och peppar. Vissa är fermenterade, som fisksås och het sås. Vissa är färska, som salsa och pesto. Vissa är lagrade, som balsamvinäger och worcestershiresås. Var och en har sin egen historia och sin egen användning. Ketchup är amerikansk. Senap är fransk. Sojasås är kinesisk. Fisksås är sydostasiatisk. Smaksättningen är ett fönster in i köket. Den berättar var maten kommer ifrån. Den berättar hur den äts. Den berättar vad kocken värdesätter.

Smaksättningar är personliga. En person har ketchup på ägg. En annan har het sås på allt. En person äter pommes frites med majonnäs. En annan äter dem med vinäger. Smaksättningen är ett val. Det är en preferens. Det är en signatur. Kocken tillhandahåller maten. Ätaren tillhandahåller smaksättningen. Måltiden är ett samarbete. Smaksättningen är förhandlingen. Det är det sista ordet. Det är det sista ordet. Det är smaken som dröjer sig kvar. Smaksättningen är liten. Det är inte måltiden. Men den kan göra måltiden. Den kan bryta måltiden. Det är kraften i det lilla. Det är smaksättningens kraft.