Berättelser rör sig mot ett slut som avgör den centrala konflikten. Upplösning är handlingens avslutande fas. Lösa trådar knyts, frågor besvaras och karaktärerna når ett nytt jämviktstillstånd – eller åtminstone en stopppunkt som känns förtjänad. I traditionell dramatisk struktur följer upplösningen klimaxen och den avslutande handlingen.

Inte alla lösningar är prydliga eller lyckliga. Vissa berättelser slutar i tvetydighet, tragedi eller öppna frågor. Det som är viktigt är att den berättande energin som drev mitten av verket har tagits upp. Läsarna kan känna tillfredsställelse, överraskning eller avsiktlig oro, beroende på författarens design.

I längre verk kan upplösningen uppta en betydande sista del; i noveller kan den bara vara ett stycke. Hur som helst är det den punkt där läsaren kan se tillbaka och se helhetens form. En svag upplösning ger intrycket av att berättelsen helt enkelt har stannat av; en stark sådan gör att de föregående händelserna känns meningsfulla och fullständiga.