Plastflaskor, nylonrep, DNA och cellulosa. Dessa är polymerer, stora molekyler gjorda av upprepade strukturella enheter som kallas monomerer. Ordet kommer från grekiskans polys som betyder många och meros som betyder del. Polymerer kan vara naturliga, som proteiner och gummi, eller syntetiska, som polyeten och polystyren. De finns överallt i det moderna livet.

Polymerer bildas genom polymerisation. Additionspolymerisation länkar samman monomerer med dubbelbindningar, som eten, utan att frigöra några biprodukter. Kondensationspolymerisation länkar samman monomerer med funktionella grupper, som aminosyror eller disyror och dioler, vilket frigör en liten molekyl som vatten. Polymerisationsgraden bestämmer kedjelängden och egenskaperna. Längre kedjor skapar starkare, mer viskösa material.

Polymeregenskaper beror på monomeren, kedjelängden, förgreningen och de intermolekylära krafterna. Polyeten är flexibel och seg. Polypropylen är styvare. Polystyren är styv och transparent. Nylon är stark och elastisk. Teflon är kemiskt inert och har en icke-klibbig yta. Genom att sampolymerisera olika monomerer kan kemister skapa material med skräddarsydda egenskaper. Blocksampolymerer kan till exempel självorganiseras till nanostrukturer.

Polymerer används inom förpackningar, textilier, byggbranschen, medicin och elektronik. De är lätta, hållbara och billiga. De är också en källa till föroreningar, eftersom många inte bryts ner biologiskt. Återvinning och biologiskt nedbrytbara polymerer är växande områden. Polymeren är ett mångsidigt material, och dess historia skrivs fortfarande.