Bordsalt, bikarbonat, kvarts och rost. Dessa är oorganiska föreningar, generellt definierade som föreningar som saknar kol-vätebindningar. Skillnaden mellan organiska och oorganiska ämnen är inte absolut. Koldioxid och karbonater innehåller kol men klassificeras vanligtvis som oorganiska. Termen är en historisk artefakt, men den är fortfarande användbar för att organisera kemi.

Oorganiska föreningar inkluderar salter, oxider, hydroxider, syror, baser och mineraler. De hålls samman av joniska eller kovalenta bindningar. De tenderar att ha höga smältpunkter och är ofta lösliga i vatten. De leder elektricitet när de är lösta eller smälta om de är joniska. De finns i bergarter, mineraler och jordskorpan. De är också viktiga inom biologin. Hemoglobin innehåller järn. Ben innehåller kalciumfosfat. DNA innehåller fosfatgrupper.

Oorganisk kemi studerar egenskaperna och reaktionerna hos dessa föreningar. Den omfattar koordinationskomplex, organometalliska föreningar, fasta tillståndskemi och biooorganisk kemi. Den är avgörande för att förstå katalys, materialvetenskap och miljökemi. Det periodiska systemet är en karta över oorganisk kemi och organiserar element efter deras egenskaper och reaktiviteter.

Oorganiska föreningar används i gödningsmedel, pigment, katalysatorer, batterier och läkemedel. Ammoniak är ett gödningsmedel. Titandioxid är ett pigment. Platina är en katalysator. Litiumkoboltoxid är ett batterimaterial. Cisplatin är ett kemoterapiläkemedel. Området är mångsidigt och ekonomiskt viktigt.