I en vätekloridmolekyl drar kloratomen de delade elektronerna närmare sig. Bindningen är polär, med en partiell negativ laddning på klor och en partiell positiv laddning på väte. En atoms tendens att attrahera elektroner i en bindning kallas elektronegativitet. Det är en relativ egenskap, inte en absolut. Fluor är det mest elektronegativa grundämnet, med ett värde på 3,98 på Paulingskalan. Cesium är ett av de minst elektronegativa, med ett värde på 0,79.

Elektronegativiteten ökar över en period och minskar nedåt i en grupp. Det beror på att atomradien minskar över en period, så kärnan håller elektronerna tätare. Neråt i en grupp ökar radien, och de yttre elektronerna är längre bort från kärnan, så de hålls mindre tätt. Ädelgaserna utesluts vanligtvis eftersom de inte bildar bindningar lätt.

Skillnaden i elektronegativitet mellan två atomer avgör bindningstypen. En skillnad större än cirka 1,7 betyder vanligtvis en jonbindning. En skillnad mellan 0,4 och 1,7 betyder en polär kovalent bindning. En skillnad mindre än 0,4 betyder en opolär kovalent bindning. Dessa tröskelvärden är ungefärliga, men de är användbara för att förutsäga bindningskaraktär.

Elektronegativitet påverkar molekylära egenskaper. Polära molekyler löses upp i polära lösningsmedel. Opolära molekyler löses upp i opolära lösningsmedel. Vätebindningar bildas mellan väte och starkt elektronegativa atomer som syre, kväve och fluor. Dessa interaktioner formar proteiner, DNA och vatten, vilket gör liv möjligt.