Nebularhypotesen förklarar hur solsystemet bildades ur ett roterande moln av gas och stoft. Den föreslogs på 1700-talet av Immanuel Kant och Pierre-Simon Laplace, och den har förfinats sedan dess. Grundidén har överlevt eftersom den förklarar så mycket: varför planeterna kretsar runt solen i samma riktning, varför deras banor ligger ungefär i samma plan och varför solen och planeterna har liknande sammansättningar.

Historien går till så här. Ett gigantiskt molekylärt moln kollapsade av sin egen gravitation, möjligen utlöst av en närliggande supernova. När det kollapsade snurrade det snabbare och plattades till till en skiva. Centrumet blev tätt och varmt, vilket så småningom antände kärnfusion och blev solen. I skivan fastnade stoftkornen ihop och bildade småsten, sedan stenar och sedan planetesimaler. Vissa planetesimaler växte sig tillräckligt stora för att bli planeter. Andra blev kvar som asteroider och kometer.

Hypotesen har testats genom observationer av andra stjärnor. Astronomer har hittat protoplanetära skivor runt unga stjärnor, vissa med luckor där planeter bildas. Kepler- och ALMA-observatorierna har gett direkta bevis. Modellen är inte perfekt. Den har svårt att förklara hur jätteplaneter bildades så snabbt och hur solsystemets arkitektur utvecklades. Men den är fortfarande grunden för planetvetenskapen.