Narkolepsi är en sömnstörning som kännetecknas av överdriven dagsömnighet och plötsliga, okontrollerbara sömnattacker. Personer med tillståndet kan somna vid olämpliga tidpunkter – under samtal, under bilkörning eller mitt i en aktivitet.

Många upplever också kataplexi, en plötslig förlust av muskeltonus utlöst av starka känslor, och vissa har sömnparalys eller livliga hypnagogiska hallucinationer i sömnens gränser. Sjukdomen är kopplad till förlusten av neuroner i hypotalamus som producerar signalsubstansen hypokretin (orexin), vilket hjälper till att upprätthålla vakenhet. Debut sker vanligtvis i tonåren eller ung vuxen ålder.

Diagnosen ställs utifrån sömnhistorik, polysomnografi över natten och ett multipelt sömnlatenstest som mäter hur snabbt personen går in i REM-sömn under dagtidssömn. Behandlingen inkluderar stimulerande läkemedel för att främja vakenhet, läkemedel som minskar kataplexi och beteendestrategier som schemalagda tupplurar. Narkolepsi är livslång, men symtomen kan ofta hanteras tillräckligt för att möjliggöra arbete och socialt deltagande.

När gränsen mellan vakenhet och sömn blir instabil är narkolepsi det kliniska uttrycket för den instabiliteten.