Den stela litosfären är uppdelad i plattor vars kanter möts vid plattgränser. Dessa smala zoner är platserna för de flesta jordbävningar, vulkaner och bergsbildning. Tre huvudtyper finns: divergenta, konvergenta och transformerade.

Vid divergerande gränser rör sig plattor isär och ny skorpa bildas. Vid konvergerande gränser kolliderar plattor och en av dem kan subducera eller så kan skorpan tjockna till berg. Vid transformerande gränser glider plattor horisontellt förbi varandra. Gränser kan också vara diffusa zoner snarare än skarpa linjer.

Det globala mönstret av plattgränser beskriver den nuvarande plattektoniska regimen. Historisk geologi registrerar öppnandet och stängningen av haven när gränser skapas och förstörs. Att förstå plattgränser är grundläggande för att bedöma geologiska faror och rekonstruera tidigare kontinentala konfigurationer.

• Kanten där två tektoniska plattor möts
• Plats för de flesta jordbävningar och vulkaner
• Divergenta, konvergenta eller transformerade typer
• Definierar det nuvarande plattektoniska ramverket