Social utestängning marginaliseras från fullt deltagande i samhället. Det är inte bara fattigdom. Det är oförmågan att få tillgång till institutioner, relationer och möjligheter som de flesta tar för givna. En hemlös person är utestängd från bostäder, sjukvård och ofta från det offentliga rummet i sig.

Termen uppstod i Europa på 1970-talet för att beskriva människor som står utanför välfärdsstaten. Den inkluderar ekonomisk utestängning (inget jobb, ingen inkomst), politisk utestängning (ingen röst, ingen rösträtt), social utestängning (inga nätverk, inget stöd) och kulturell utestängning (stigma, diskriminering).

Vilka är undantagna

• Hemlösa
• Papperslösa invandrare
• Ras- och etniska minoriteter
• Funktionshindrade personer
• HBTQ+-ungdomar, särskilt de som avvisats av familjer

Social utestängning är kostsamt. Det slösar bort mänsklig potential, ökar brottsligheten och belastar offentliga tjänster. Politik som främjar inkludering – prisvärda bostäder, universell sjukvård, antidiskrimineringslagar – kan minska den. Men inkludering kräver mer än tillgång. Det kräver tillhörighet.