Platsteorin föreslår att olika ljudfrekvenser stimulerar olika platser längs snäckans basilarmembran, och att hjärnan bestämmer tonhöjden utifrån platsen för toppstimuleringen.

Högfrekventa ljud producerar maximal vibration nära basen av snäckan, nära det ovala fönstret. Lågfrekventa ljud färdas längre och når sin topp nära apex. Hårceller på varje plats skickar signaler som hörselsystemet tolkar som motsvarande tonhöjder. Teorin förklarar väl uppfattningen av höga frekvenser och stöds av den ordnade tonotopiska organisationen som finns i hela hörselvägen.

För låga frekvenser blir platskodning mindre exakt, och den temporala kodningen av själva frekvensen blir viktigare. Moderna teorier kombinerar därför plats- och frekvensteorier och tilldelar var och en en dominerande roll i olika delar av det hörbara området. Platsteori är fortfarande den primära förklaringen till hur snäckan börjar analysera tonhöjden.

Där basilarmembranet vibrerar starkast är det, enligt platsteorin, som avgör vilken tonhöjd som hörs.