Opponent-processteorin menar att färgseendet är beroende av motsatta par av processer: röd-grön, blå-gul och svart-vit. Stimulering av en medlem i ett par hämmar den andra.

Ewald Hering föreslog ursprungligen idén för att förklara fenomen som den trikromatiska teorin inte lätt kunde hantera, såsom komplementära efterbilder och det faktum att vissa färgkombinationer (rödgrön, blågul) aldrig syns. Modern fysiologi har identifierat motståndarceller i det visuella systemet som ökar sin avfyrning till en färg och minskar den till komplementfärgen. Teorin fungerar efter det initiala trekonstadiet och omorganiserar konsignaler till motståndarkanaler.

Efterbilder ger bevis i vardagen. Att stirra på en röd yta och sedan titta på en neutral bakgrund producerar en grön efterbild, vilket överensstämmer med studs i motståndarparet. Samma logik gäller för de andra paren. Motståndarprocessteori och trikromatisk teori ses nu som kompletterande beskrivningar av successiva steg i färgbearbetning.

När en färgs aktivitet undertrycker dess motsats, beskriver motståndarprocessteorin mekanismen.