Funktionsdetektorer är specialiserade neuroner i den visuella cortex som reagerar selektivt på specifika egenskaper hos en stimulus – kanter med en viss orientering, rörelse i en viss riktning eller vinklar av en given storlek.

David Hubel och Torsten Wiesel upptäckte dessa celler i den primära synbarken hos katter och apor. Enkla celler reagerar bäst på en ljusstång med en exakt orientering och plats; komplexa celler reagerar på samma orientering över ett större område och ofta på rörelse. Senare stadier av den visuella vägen innehåller detektorer för mer avancerade funktioner, inklusive ansikten och objekt. Det hierarkiska arrangemanget gör det möjligt för systemet att bygga komplexa representationer från elementära funktioner.

Funktionsdetektering är inte begränsat till synen. Analoga specialiserade celler finns i hörsel- och somatosensoriska kortex. Konceptet hjälpte till att flytta teorier om perception från holistiska mallar till en mer analytisk, byggstensbaserad metod, medan senare arbete visade att kontext och top-down-påverkan också formar svaren hos även tidiga funktionsdetektorer.

När det visuella systemet registrerar en vertikal kant eller en rörlig kontur är funktionsdetektorer de första cellerna som meddelar det.