Färgkonstans är tendensen att uppfatta färgerna på välbekanta föremål som relativt stabila även när våglängdssammansättningen hos det belysande ljuset ändras. En vit skjorta ser fortfarande vit ut under det grönaktiga lysrörsljuset i en butik, och ett rött äpple ser fortfarande rött ut vid solnedgången.

Det visuella systemet uppnår denna stabilitet genom att jämföra ljuset som reflekteras från ett objekt med ljuset som reflekteras från omgivande ytor. Algoritmer i den visuella cortexen uppskattar färgen på ljuskällan och bortser från den, vilket ger en approximation av objektets ytreflektans. Processen är inte perfekt – extrem belysning kan omintetgöra den – men under vanliga förhållanden är den anmärkningsvärt effektiv. Utan färgkonstans skulle objektigenkänning vara mycket mer ömtålig, eftersom samma yta skulle producera väldigt olika retinala signaler vid olika tider på dygnet.

Demonstrationer med noggrant kontrollerade skärmar kan få en grå fläck att se grön eller röd ut beroende på det omgivande sammanhanget, vilket avslöjar prestationens beräkningsmässiga natur. Färgkonstans är en av flera konstanser – storlek, form, ljusstyrka – som håller den upplevda världen stabil trots kontinuerliga förändringar i den proximala stimulansen.

Vi ser världen som gjord av bestående färgade ytor, inte som en skiftande mosaik av våglängder. Färgkonstans är en stor del av anledningen.