Dokumentärfotografi skildrar verkliga händelser och människor. Syftet är att berätta en historia, att dokumentera ett ögonblick och att vittna. Det är inte iscensatt. Det är inte fiktion. Det är en form av journalistik, även om den ofta går djupare än dagsnyheter. Dokumentärfotografer tillbringar veckor eller år med sina motiv, bygger förtroende och fångar vardagslivets struktur. Traditionen inkluderar Jacob Riis, Dorothea Lange, Walker Evans och Gordon Parks. Deras arbete formade den allmänna opinionen och den offentliga politiken.

Dokumentärfotografi är inte objektivt. Varje val, vad man ska fotografera, vad man ska inkludera i bilden, vad man ska utelämna, är en bedömning. De bästa dokumentärfotograferna är transparenta med sitt perspektiv. De låtsas inte vara neutrala. De strävar efter att vara rättvisa. Etik spelar roll. Samtycke, integritet och den potentiella inverkan en bild har på människorna i den är alla en del av arbetet. Dokumentärfotografi har anpassat sig till den digitala tidsåldern. Vissa fotografer arbetar med video, vissa med multimedia, vissa med långa fotoessäer. Kärnan förblir densamma: dokumentera vad som händer och göra det ärligt.

Former av dokumentärfotografi

• Fotojournalistik. Nyheter och aktuella händelser.
• Social dokumentär. Frågor om fattigdom, ojämlikhet och rättvisa.
• Långformat. Djupgående projekt över månader eller år.
• Multimedia. Kombinerar stillbilder med ljud och video.

Dokumentärfotografi handlar inte bara om bilder. Det handlar om ansvar. Fotografen håller en del av någons liv i sina händer.