Spårvagnsproblemet är ett etiskt tankeexperiment om att offra en för att rädda många. En skenande spårvagn är på väg nerför ett spår. Fem personer är bundna till spåret. Du står bredvid en växel. Om du drar i växeln byter vagnen till ett annat spår. En person är bunden till det spåret. Drar du i växeln? De flesta säger ja. Döda en för att rädda fem.

Problemet introducerades av Philippa Foot år 1967. Det har många varianter. Gångbrovarianten frågar om man skulle knuffa en fet man från en bro för att stoppa vagnen. De flesta säger nej. De två scenarierna är strukturellt lika. En död för att rädda fem. Men intuitionerna skiljer sig åt. Att trycka i en strömbrytare är opersonligt. Att knuffa en man är personligt. Vagnproblemet utforskar skillnaden.

Variationer i vagnproblem

• Standard: dra i strömbrytaren, omdirigera vagnen.
• Gångbro: knuffa en man för att stoppa vagnen.
• Loop: den omledda vagnen loopar tillbaka till femman.
• Fet man: använd en fet mans kropp för att blockera vagnen.
• Transplantation: döda en frisk patient för att rädda fem sjuka.

Spårvagnsproblemet används inom etik, psykologi och neurovetenskap. Det testar moraliska intuitioner. Det avslöjar om människor är konsekventialister eller plikttrogna. Konsekvensalister fokuserar på resultat. De trycker på knappen. Deontologer fokuserar på regler. De pressar inte människan. Problemet har inget enda svar. Det är ett verktyg för att utforska moraliskt resonemang. Det är också ett kulturellt fenomen. Det förekommer i böcker, filmer och videospel. Det är ett enkelt scenario med oändliga variationer. Det frågar: vad är rätt sak att göra? Svaret beror på din etik. Spårvagnsproblemet säger inte vad du ska göra. Det visar dig vad du tror på.