De djupaste delarna av havet är långa, smala fördjupningar där en tektonisk platta böjer sig och glider under en annan. Dessa havsgravar kan bli över 10 000 meter djupare. Marianergraven i västra Stilla havet innehar rekordet vid Challenger Deep.

Diken bildas vid konvergerande plattgränser och är ofta parallella med vulkaniska öbågar. Vattnet inuti är kallt, mörkt och under extremt tryck, men specialiserade djur – amfipoder, holothurianer och mikrobiella samhällen – bebor även de största djupen. Sediment och organiskt material som kanaliseras in i diken skapar unika biogeokemiska miljöer.

Att utforska diken kräver specialdesignade landare, ubåtar eller autonoma farkoster som kan motstå tryck större än tusen atmosfärer. Vetenskapligt intresse inkluderar livets gränser, kolets öde i det djupaste havet och de seismiska faror som är förknippade med subduktion. Endast en handfull människor har besökt de djupaste punkterna, och mycket av dikensystemet förblir osamplad.

Trycket i botten av en djup dike motsvarar en stor elefant balanserad på ett frimärke.