Hybris är överdriven stolthet eller självförtroende som får en karaktär att bortse från gudomliga eller moraliska gränser. I grekisk tragedi föregår det ofta hjältens fall.

Den hybristiska figuren går för långt, behandlar andra – inklusive gudarna – med förakt och litar alltför helt på personlig makt eller omdöme. Kreons envishet i Antigone och många tragiska kungars arrogans exemplifierar mönstret. Vedergällning, eller nemesis, följer vanligtvis. Begreppet kom in i senare litteratur och vardagligt tal som ett namn för farliga överdrivningar.

Hybris är inte vanlig fåfänga. Det antyder en överträdelse av en större ordning – kosmisk, social eller etisk. Publiken fördömer både överdriften och inser den mänskliga frestelsen att göra det. I modern användning mjuknar ordet ibland upp till en synonym för vanlig arrogans, men dess tragiska kraft förblir tillgänglig för författare som återställer känslan av att gränser trotsas.

Stolthet som vägrar att erkänna någon gräns högre än sig själv är hybris.