En inmatningstariff betalar producenter av förnybar energi ett fast pris för den el de matar in i elnätet. Priset är vanligtvis högre än marknadspriset för att göra projekt lönsamma. Betalningen garanteras under en lång period, ofta 15 till 25 år. Det är en policy som utformats för att attrahera investeringar genom att minska risken.

Tyskland var pionjärer inom den moderna inmatningstariffen år 2000. Politiken utlöste en boom inom sol- och vindkraft. Liknande program följde i Spanien, Italien och dussintals andra länder. Inmatningstariffer drev ner kostnaden för solpaneler snabbare än nästan någon förutspått. De var dyra under de första åren och är nu till stor del utfasade på mogna marknader.

Kritiker säger att inmatningstariffer kan betala för mycket för producenter och belasta skattebetalarna. Förespråkare menar att de ger den säkerhet som investerare behöver. Auktionssystem har ersatt dem på många ställen, vilket låter regeringar sätta ett kapacitetsmål och köpa de billigaste buden. Båda metoderna kan fungera. Valet beror på marknadens mognad och politiska mål.

Viktiga funktioner

• Garanterat pris för förnybar energi
• Långtidskontrakt
• Prioriterad åtkomst till nätet
• Kostnaden överförs till skattebetalarna
• Ofta ersatt av auktioner