Varje år dör tusentals patienter i väntan på organtransplantationer. Vävnadsteknik syftar till att minska det antalet genom att odla ersättningsvävnader i laboratoriet. Det kombinerar celler, strukturer och signaler för att skapa biologiska ersättningar som återställer eller ersätter skadade vävnader. Hud, brosk, ben och blodkärl är redan under utveckling. Mer komplexa organ, som hjärtan och njurar, är fortfarande experimentella.

Metoden har tre komponenter. Celler tillhandahåller den biologiska funktionen. De kan vara patientens egna celler, donatorceller eller stamceller. Ställningar utgör strukturen. De är gjorda av naturliga eller syntetiska material och måste vara biokompatibla och biologiskt nedbrytbara. Signaler, liksom tillväxtfaktorer, vägleder cellerna att bilda rätt vävnad. Komponenterna kombineras i en bioreaktor som ger rätt förutsättningar för vävnadstillväxt.

Vävnadsteknik har producerat kliniska produkter. Konstruerad hud används för att behandla brännskador och kroniska sår. Konstruerat brosk används för att reparera knäskador. Konstruerade blodkärl används för dialysbehandling. Konstruerade blåsor har implanterats i patienter. Området går framåt.

Utmaningarna är betydande. Att odla en vävnad som fungerar som originalet är svårt. Blodkärl måste modifieras för att leverera näringsämnen. Immunsystemet får inte stöta bort implantatet. Och kostnaden måste vara överkomlig. Vävnadsteknik är ännu inte rutinmässigt, men det är en lovande metod för att lösa ett växande problem.