Transhumance är den säsongsbetonade förflyttningen av boskap mellan fasta sommar- och vinterbetesmarker. Till skillnad från fullständig nomadism innebär transhumance en hemmabas. Herdar flyttar sina djur till höga bergsbetesmarker på sommaren och tar ner dem till skyddade dalar på vintern. Rutterna är traditionella och följs ofta i generationer. I Alperna, Spanien och Mellanöstern har transhumance format landskap och kulturer i århundraden.

Denna metod kräver samordning. Familjer eller byar kan turas om att skicka herdar med djuren. Kvinnor och barn stannar ofta kvar för att sköta grödor och hushåll. Betesmarksväxlingar är under press från flera håll: staket, vägar, stadsutveckling och klimatförändringar. När betesmarker är fragmenterade kan herdarna inte röra sig. Vissa samhällen har övergett metoden. Andra har anpassat sig och använt lastbilar för att flytta djur och säljer ost eller ull till nischmarknader.

Viktiga funktioner

• Fasta sommar- och vinterbetesmarker.
• Säsongsbetonad rörelse, inte konstant vandring.
• En hemmabas som underhålls av en del av familjen.
• Traditionella rutter som gått i arv i generationer.

Transhumance är inte en relik. Det är ett fungerande system som balanserar djurens behov med miljömässiga begränsningar.