Kvävefixering är omvandlingen av atmosfärisk kvävgas till föreningar som växter kan använda. Det sker på två huvudsakliga sätt: industriellt, genom Haber-Bosch-processen, och biologiskt, genom bakterier som bär enzymet nitrogenas.

Biologisk fixering är den äldre vägen. Rhizobia-bakterier lever i knölar på baljväxternas rötter och tar emot socker från växten i utbyte mot ammoniak. Fritt levande jordbakterier som Azotobacter och cyanobakterier i översvämmade risfält fixerar också kväve. Vissa icke-baljväxter, som alträd och vissa tropiska gräs, är också värdar för associativa eller symbiotiska fixerare.

Varför det är viktigt på en gård

• Baljväxtväxlingar förser följande spannmål med kväve
• Gröngödsling som vicker och klöver fixerar kväve på plats
• Fixering minskar beroendet av syntetiskt gödselmedel
• Den bygger också upp organiskt material i jorden över tid

Fixeringen är inte obegränsad. Den saktar ner när kvävehalten i jorden redan är hög, eftersom bakterierna får mindre socker från växten. Torka, lågt fosforinnehåll och sur jord minskar den alla. Att hantera dessa förhållanden är en del av att få partnerskapet att fungera.