Frontalloben upptar den främre delen av varje hjärnhalva. Den är den största av de fyra loberna och den evolutionärt sett senast expanderade. Dess funktioner inkluderar planering, bedömning, beslutsfattande, viljestyrda rörelser och reglering av socialt beteende.

Den primära motoriska cortexen längst bak i frontalloben utfärdar kommandon för frivillig muskelaktivitet. Premotoriska och kompletterande motoriska områden förbereder och sekvenserar rörelser. Den prefrontala cortexen, längre fram, stöder arbetsminne, kognitiv kontroll och utvärdering av framtida konsekvenser. Skador på den prefrontala regionen – som är känt illustrerat av fallet med Phineas Gage – kan lämna grundläggande intelligens intakt samtidigt som den föröder personlighet, impulskontroll och förmågan att genomföra planer.

Frontalloberna fortsätter att mogna in i tidig vuxen ålder, ett faktum som ofta nämns i diskussioner om beslutsfattande i tonåren. De är starkt sammankopplade med limbiska strukturer, vilket gör att känslor och kognition kan påverka varandra. Många psykiatriska och neurologiska tillstånd involverar frontal dysfunktion.

När en person väger alternativ, hämmar en impuls eller initierar en avsiktlig handling, är frontalloben centralt involverad.