Absolution är den formella förlåtelsen av synder av en präst. Det är ett sakrament i katolsk, ortodox och anglikansk tradition. Den botfärdige bekänner sina synder. Prästen uttalar avlösningens ord. Synderna är förlåtna. Den botfärdige försonas med Gud och kyrkan. Det är ett ögonblick av nåd.

Orden i avlösningen varierar. I den katolska kyrkan säger prästen: Jag befriar dig från dina synder i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Den botfärdige svarar: Amen. Prästen kan också be en tacksägelsebön. Den botfärdige utför en botgöring. Det kan vara böner, fasta eller tjänande handlingar. Botgöringen är inte ett straff. Det är ett botemedel. Det hjälper den botfärdige att växa i dygd.

Absolution i praktiken

• Bekännelse: den botfärdige berättar om sina synder.
• Ånger: den botfärdige ångrar sig.
• Absolution: prästen förlåter.
• Botgöring: den botgörande gör gottgörelse.
• Försoning: förhållandet återställs.

Absolution är inte magi. Det kräver ånger. Den botfärdige måste vara verkligt ledsen. De måste ha för avsikt att förändras. Utan ånger är orden tomma. Sakramentet är inte en licens att synda. Det är en medicin för de sjuka. Det är en gåva för de kämpande. Det är en tröst för de skyldiga. Biktstolen är en plats för ärlighet. Prästen är bunden av biktens sigill. Han kan inte avslöja vad han hör. Det sigillet är absolut. Det har försvarats av martyrer. Det är grunden för tillit. Absolution är befrielsens ögonblick. Bördan lyfts. Tavlan stryks ren. Den botfärdige går ut fri. Det är en liten smak av himlen. Det är evangeliet i handling. Det är nåd.