Young-Helmholtz trikromatiska teori menar att näthinnan innehåller tre typer av färgreceptorer, som var och en är mest känslig för olika våglängder – ungefär motsvarande rött, grönt och blått. Alla uppfattade färger uppstår genom den kombinerade aktiviteten hos dessa tre receptortyper.

Thomas Young föreslog idén i början av 1800-talet; Hermann von Helmholtz utvecklade den vidare. Modern fysiologi har bekräftat existensen av tre konfotopigment med maximal känslighet i de korta, medellånga och långa våglängdsområdena. Hjärnan jämför den relativa aktiveringen av de tre kontyperna för att konstruera hela spektrumet av nyanser. Färgblindhet beror vanligtvis på frånvaron eller felaktig funktion av en kontyp, vilket förändrar de jämförelser som producerar normalt färgseende.

Teorin redogör för matchningen av vilken spektralfärg som helst genom en blandning av tre primärfärger och för de grundläggande fakta om färgblandning. Den verkar på receptornivå; senare stadier av det visuella systemet omorganiserar konsignalerna till motståndarkanaler, vilket beskrivs av motståndarprocessteorin. De två redogörelserna ger tillsammans en sammanhängande bild av färgseendet från näthinnan till cortex.

Tre typer av koner, olika avstämda efter våglängd, räcker för att starta uppfattningen av en hel värld av färger.